Polisen fortsätter att öka insatserna med telefonavlyssning och hemlig filmning av misstänkta. Privatlivets är mindre och mindre skyddat. I 46% av fallen så vad åtgärderna helt utan resultat enligt Rikspolisens årliga redovisning till regeringen. Tyvärr finns det ingen information om hur ofta av de resterande procenten som faktiskt ledde till fällande domar där brottslingar åkte i fängelse.Så även om 56% gav någon sorts resultat så är det inte redovisat hur viktigt det resultatet var för utredningen och hur effektivt det var att hindra brott och stoppa brottslingar det var – en sådan siffra finns sorgligt nog inte i statistiken.

Statistiken är i mitt tycke bristfällig då den inte kan jämföras med hur effektiv den varit mot om resurserna används på annat sätt för att bekämpa brott. Hur mycket mera effektiv är tvångsåtgärderna jämfört med vanligt polisarbete kan de integritetskränkande aspekterna göra att tvångsåtgärderna inte är försvarsbara ? Hur skall man försvara tvångsåtgärderna om det inte finns statistik hur effektiva dessa är jämfört med vanliga polismetoder ?

En annan intressant aspekt är att 99% av alla begäran om tvångsåtgärder fick genomföras. Det tyder på att antingen så är det väldigt lätt att få igenom en begäran eller så kanske de begärs för sällan för att de tror inte de får godkänt för begäran vilket tyder på att det är för svårt att få igenom en begäran. Ett tredje alternativ är att  alla som begär åtgärder är så klara över när de kommer få igenom en begäran eller inte så de vet när de skall skicka in dem.