Jag vill däremot invända mot din tolkning av artikel (19), för vad den säger mig är att man velat skilja TV-stationer (SVT) från signaldistributörer (Teracom). SVT har givetvis det redaktionella ansvaret för sina programtablåer, Teracom har det inte (även om Teracom måhända kan välja vilka TV-stationer de tecknar avtal med). De som tillhandahåller de enskilda programinslagen (filmare, manusförfattare, andra produktionsbolag) nämns inte alls i artikeln, även om de också har redigerat sina egna bidrag. Artikeln tycks förutsätta att det alltid finns en TV-station eller motsvarande mellan den enskilda bidragslämnaren (som inte förfogar över någon egen ”sändare”) och den stora massan ”tittare”.

Är YouTube en sådan ”TV-station”? Både ja och nej, tycker jag. Du har rätt i den meningen att YouTube inte har någon vanlig redaktion som bland inskickade bidrag väljer ut det som skall sändas, utan allt som skickas in av någon användare visas ju direkt, utan redaktionell förhandsgranskning eller godkännande.

YouTube förbehåller sig dock möjligheten att granska i efterhand och plocka bort sådant som de inte anser sig kunna försvara rättsligt eller etiskt, exempelvis sådant som hävdas utgöra intrång i upphovsrätt, eller som används i brottsliga syften. Den här tidvis hårdhänta efterhandsgranskningen (särskilt tystandet av ljudet på mängder av amatör-remixar enligt påbud från underhållningsmonopolet) är den främsta orsaken till att jag inte är heltänd på att lägga upp fler av mina filmsnuttar på YouTube, då jag inte vill medverka i någon så markant ”friserad” skildring av samtiden.

Detta anser jag är tillräckligt för att betrakta YouTube som den ”tredje man” vilken artikel (19) tillskriver det redaktionella ansvaret. Som användare av YouTube redigerar jag endast mina egna bidrag, men jag har inte del i något redaktionellt ansvar för YouTubes hela utbud. Att YouTube inte utövar detta ansvar på samma sätt som en vanlig TV-station innebär inte att de inte har detta ansvar eller att det i princip kan skjutas över på användarna och utövas kollektivt.

Teracom i mitt exempel ovan motsvaras på Internet i stället av Telia, Sprint, UUNET och de andra operatörer som endast förmedlar trafiken, inte lägger sig i innehållet (dem vi kräver nätneutralitet av).

Om italienska myndigheter skulle upptäcka att Google/YouTube har etablerat sig i Italien, så tror jag inte att de skulle tveka att betrakta företagets verksamhet som licenspliktig under den föreslagna lagen (en licens som de troligen ändå skulle erhålla, mot att de vid behov tar sitt ”redaktionella ansvar” och plockar bort de videosnuttar som misshagar antingen den världsliga eller den kyrkliga makten i Rom). Huruvida de dessutom tänker kräva att YouTube lämnar ut uppgifter om vilka som laddat upp de nämnda bidragen för att lagföra dem i Italien (om de är hemmahörande där) får framtiden utvisa.

Direktivet är knappast skrivet med baktanken att vem som helst skall kunna undgå att tillämpa det genom att sända allting utan några redaktionella ingrepp alls. Att direktivet synbarligen erkänner existensen av Internet och därmed förknippade kulturyttringar hindrar inte att det i sak är utformat med sikte på förra århundradets kommersiella massmediestrukturer, i stället för ett gränslöst medium där alla talar med dem det behagar.