Det svenska finansiella systemet

Det finns idag många som sprider felaktiga utsagor om det vanliga sättet som banker fungerar. Dels är dessa då ett uttryck för att bankkriserna gjort att man synat banksystemet noggrannare men även för att folk missuppfattar hur banksystemet fungerar.

Hör ofta folk som helt felaktigt påstår att en bank kan låna ut 10 ggr mer än vad den fått lånat in. Det är helt fel. En bank kan bara låna ut de pengar den själv har lånat in – genom att folk har spar eller lönekonton på banken eller via lån från andra banker.

För att stoppa dessa ryktena att spridas – så är denna en enkelt introduktion till nationalkonomi för att förklara hur det hela ligger till. Vill du veta mera så rekommenderar jag en bok eller grundkurs på närmaste högskola.

Två tak stoppar utlåning från bank

Det finns en begränsning i Sverige och det är att en bank får låna ut 12.5 ggr mer än vad banken har i eget kapital. En bank som lånar ut en miljard kr måste ha 80 miljoner i eget kapital – dvs bankens aktieägares egna pengar. Så varje lån som en bank gör så måste banken ha lånat in pengar motsvarande beloppet samt måste ha motsvarande 8% i bankens egna pengar.

Varje gång du får lön insatt på ditt konto så kan banken låna ut pengarna till andra. När det kommer in pengar på ett av dina konton på banken så har banken rätt att låna ut dem till något företag som behöver dem för att öka sin verksamhet. Dina pengar du sätter in på banken ger ett företag möjlighet att expandera och skapa nya jobb. Det kan även gå till en annan privatperson som köper en villa för pengarna. Villans fd ägare kan sedan sätta in pengarna på banken igen så banken återigen kan låna ut pengarna. På så sätt lånas samma pengar in och ut i en bank ett flertal gånger.

För att hantera alla dessa transaktioner av pengar in och ut i banken så behöver banken ha ett löpande kapital. En del av banken kunder kommer att ta ut sina pengar så den behöver hålla en del pengar redo att betala ut till sina kunder. Mycket av lånen är långsiktiga och lönepengarna som kommer in betalas tills stor del ut för att betala räkningar så de flesta transaktioner som sker kan förutses långt i förväg. Därmed vet banken om ungefär hur mycket pengar den kommer behöva för att ha tillräckligt med kapital för att kunna betala ut pengar till alla som vill ta ut sina pengar från banken.

Begreppet Fractional banking

Systemet att en bank kan låna ut andras pengar och bara behålla en del i reserv för att betala ut till de som vill ha ut sina pengar kallas Fractional banking. Detta handlar alltså inte om att banken skapar pengar utan om att bara en liten del (fractional) av de pengar den lånar ut är egna pengar och resten är kapital banken lånat av sina kunder eller riksbanken.

Det finns ofta ett problem hos bankerna och det är att de har ofta långa tidsbestämda lån samtidigt som de pengar som lånas in från kunderna på kontona är icke tidsbestämda. Det gör att banker kan i orostider ha för lite kontanter så de kan inte betala ut alla pengar till alla som vill ha dem. Då får en bank kreditproblem för även om banken egentligen har pengar att betala alla sina bankkontoinnehavare sina pengar – när väl de pengar banken lånats ut betalas tillbaka – så kan den kortfristigt ha problem med det. I sådana fall kan det lösas genom att genom att riksbanken räddar banken genom att låna ut pengarna till banken tills det krisen är över.

Riksbankens roll i finanssystemet

Riksbanken är den enda som kan skapa pengar ur tomma intet. Den kan ge ut obligationer som då bankerna kan köpa och kan på så sätt påverka hur stor den maximala penningmängden kan vara. Är räntan låg så vill många låna och är räntan hög så har ingen råd att låna. Genom att sätta räntan på kapitalet man lånar till bankerna så bestämmer riksbanken penningmängden.

Är penningmängden för hög så skapas inflation genom att alla har ett överflöd av pengar och de då har råd att betala höga priser för t.ex. bostäder. Är penningmängden för låg så skapas deflation för ingen kan låna pengar från bankerna och priserna på på allting t.ex. bostäder sjunker.

Riksdagen har gett riksbanken ett uppdrag att säkerställa att inflationen i Sverige ligger runt 2% över en konjunkturcykel. Riksbanken använder sin möjlighet att påverka räntan för bankerna för att påverka hur mycket kapital bankerna har som de kan låna ut och därmed så kan riksbanken begränsa penningmängden så att inflationen hålls på korrekt nivå. Den nivå som riksdagen bestämt. Riksbanken har fått rätt vida befogenheter att ingripa på penningmarknaden för att säkerställa att inflationen hålls på korrekt nivån. Riksbanken tittar på en rad faktorer för att bestämma vilken ränta man skall ha för att säkerställa inflationsmålet och har sedan detta system infördes varit rätt duktig på att få inflationen att vara låg.

Räntan och inflation
Har du 50 000 kr över som du kan betala i ränta för att köpa en bostad och räntan är 5% så kan du betala 1 mijon kr för din bostad. Är räntan 2.5% så kan du betala 2 miljoner för bostaden. Ju lägre räntan är desto mera kan folk betala för samma bostad och det leder till att bostäder blir dyrare och leder till inflation.

En låg ränta ökar inflationen. En hög ränta sänker inflationen.

Problem i finansiella systemet

Det finns ett problem som ofta förekommit de senaste årtiondena och det är att det blivit en husbubbla. Industrin som helhet har gått dåligt och riksbanken har sänkt reporäntan för att ge industrin billigt kapital vilket har gjort att huspriserna har skjutit i höjden. Detta tillsammans med att man fått låna till 100% av huspriset och helt slippa amortering. Man har kunnat klara räntebetalningarna på fantasipriser på lägenheterna vilket skapat bubblor när alla tror värdet kommer stiga i all oändlighet. Sedan när en lågkunjunktur slagit till har det lett till fallande bostadspriser och låntagare som sitter på lån som överstiger husens värde.

Krisen om sub-primeräntan och krisen i baltikum skedde pga dessa fallande bostadspriser. Bankerna fick inte tillbaka sina utlånade pengar och åt fort upp sitt eget kapital och föll i obestånd. De flesta banker klarade sig endast för att riksbanken hjälpte dem med billiga lån.

Nyligen gjorde man en reform här i Sverige som innebar en förbättring gällande detta. Man fick bankerna att bara acceptera 85% i bottenlån och resten i topplån. För att få folk att spara innan de köpte en bostad och få dem att amortera sina lån. Det är en förändring åt rätt håll men frågan är om det räcker – det behövs nog fler åtgärder för att stoppa potentiella överhettning av bostadsmarknaden.

Det finns även andra problem som att folk inte sparar tillräckligt då de känner att skatterna tar för mycket av de räntor de får – genom att bättre premiera sparande så folk har råd till sin konsumtion och till att betal insatsen till sin bostad så slipper man avarter att folk lånar 3000 kr med ett SMS lån till hög – i praktiken – ockerränta.

Själv skulle jag vilja se följande förändringar av det svenska finansiella systemet för att minska risken för överhettning:

– Bottenlån till max 75% av marknadsvärdet på en bostad. Vill man låna mera så blir det topplån.
– Krav på högst 50 års amorteringtid på bottenlån och 25 års amortering på topplån. Dvs inga amorteringsfria lån längre.
– Tvinga bankerna ha ett kreditförlust-konto dit de måste avsätta häften av sina vinster tills det motsvarar halva egna kapitalet – pengar från kontot får endast tas ut de år banken går med förlust.
– Öka skatteavdraget så att man får dra av ett kvarts basbelopp i kapitalinkomster i deklarationen så man kan spara ihop till en insats då man köper sin första bostad. Med ränta på 5% så motsvarar det ett sparkapital på lite över 200 000 kr.
– stoppa SMS-lån med hög ränta – sätt ett tak på effektiva räntan man får ta ut – så folk uppmuntras att spara och inte låna småbelopp med hög ränta för konsumtion.

Kreditförlust-kontot är till för att bankerna inte ger ut alla sina vinster under goda år och låter staten betala för om banken går dåligt i en lågkonjunktur – man tvingar bankerna att spara under de 7 goda årens så de har kapital kvar under de 7 dåliga åren. Det blir en ytterst liten kreditåtstramning av ovanstående åtgärder men genom konto-pengarna tas från bankernas vinster så är det inte något som påverkar bankens möjlighet att låna ut.

Skulle gärna se att ovanstående förslag blev del av Piratpartiets ekonomiska partiprogram. Vad tycker du ?


9 Responses to Det svenska finansiella systemet

    • Vad skulle inte stämma menar du ? Det Svd skriver är en förenklad beskrivning av vad jag säger.

      • Som sagt – SvD har förenklat det. Så det framgår inte så tydligt att de pengar banken lånar ut består av:

        1. Pengar kunderna satt in på banken
        2. Egna pengar (aktieägarnas kapital)
        3. Pengar lånade av andra banker(t.ex. riksbanken)

        PS enkelt exempel.

        Anton lånar en hundring till Bertil.
        Bertil lånar den till Carin.
        Caron lånar den till David.
        David lånar den till Erik
        Erik lånar den till Anton.

        Plötsligt så har penningmängden ökat med 500 kr – för alla har en tillgång som är en utestående fodran som är totalt sett 5 gånger 100 kr. Men det är egentligen bara samma hundralapp som gått i omlopp. (detsamma gäller om det bara varit pengar som flyttats mellan bankkonton)

  1. Även om det ni skriver är mycket intressant, så låter detta mycket mer som bostadslånepolitik än en finanspolitik.

    Jag skulle vilja veta vad ni tror om följande tre saker:

    1. Vilka funktioner ska banker fylla i samhället.
    2. Vilket värde tillför dessa funktionen i en värdekedja.
    3. Vad är du beredd att betala för det värdet.

    Med risk för att bli hånad, så måste jag säga att jag kommer till ganska radikala slutsatser när jag svarat så gott jag kunnat på ovanstående.

  2. Mycket bra sammanfattning av ett mycket komplext ämne.

    Roligt att du pratar bostadspolitik i slutet. Jag håller helt med dig om målet att få bort den gravt osunda beteendet på bostadsmarknaden. Men jag tror att det finns en roligare väg att gå.

    Systemet måste ändras så att det blir lönsamt för bankerna att agera ansvarsfullt. Jag tror inte att man via lagstiftning kan få bankerna att bete sig rätt, de kommer bara att hitta vägar kring det hela. Traditionellt har riskbedömning handlat om att på ett skickligt sätt balansera två känslor, girighet och rädsla ( på engelska GREED and FEAR ). Tråkigt nog har dåligt uppförande från staten lett till att rädsla har helt försvunnit eftersom staten har alltid kommit och räddat bankerna när det krisar. Målet borde alltså vara att återinföra rädsla på marknaden, gärna en rädsla som är lagom stor, så stor att den finns med i kalkylen men så liten att folk inte väljer att ignorera den.

    Två saker är viktiga här, bankerna idag har en tillgång som de har använt med framgång varje gång någon har försökt be dem att faktiskt ta sina förluster. Det är att de kan stänga ner transfereringssystemet. Under 2008 var de faktiskt tvungna att värkställa sitt hot när staten lät Leeman Brothers gå i stöpet. Det tog ett par veckor innan staterna kapitulerade och i praktiken nationaliserade kreditförlusterna. Det främsta målet för att åter introduisera rädsla på marknaden borde alltså vara att ta bort bankernas möjligheter att hålla samhället som gisslan. För det behöver vi ett offentligt transfereringssystem där individer kan ha sina pengar utan att behöva ha dem i en bank. Eftersom vi absolut inte vill ha ett system där staten har koll på vem som äger vad så är det viktigt att detta system är anonymiserat. Precis som vi inte vill ha privata vägar vill vi inte heller ha privata ekonomiska vägar.

    Detta kommer att innebära att banken måste bli en attraktiv insättnings punkt för att få in kapital, det betyder att man måste erbjuda något till kunden, antingen ränta eller bra service. Jag tror att det hade vitaliserat marknaden eftersom det då kommer att finnas kunder som vill ha avkastning kommer det per automatik att tvinga upp ränteläget vilket kommer att verka mildrande på bopriser och annat.

    Självklart kommer detta att innebära att banker kommer att lida brist på pengar vilket kan drabba samhällets möjlighet till lån, inte minst på bostadsmarknaden. Men det finns i det här systemet inget som hindar att man tilåter riksbanken att låna ut pengar till bankerna. Men bara upp till en viss nivå, exempelvis max 50% av bostadspriset.

    En annan sak som jag tror att vi borde införa är en maxgräns på de skulder som en privatperson kan ha kvar när han gå i personlig konkurs. 3 pris basbelop skulle räcka, totalt ca 120 000. Det betyder att vid ett prisras så kan banken max räkna med 120 00 kr som förlust för en privatperson utan andra tillgångar. Jag hoppas att det skulle göra att de drar öronen åt sig för att låna ut för mycket eftersom de då riskerar att förlora pengar om det blir en bostadsbubbla

    1 Jag hade velat införa en maxgräns på hur mycket en privatperson kan bli skyldig vid en personlig konkurs. Säg 2-3 prisbasbelopp.

    • Det är inte bostadspolitik – utan finansieringen av bostäder i det finansiella systemet används som exempel och genomgående tema i beskrivningen. Bostäder är den enskilt största investeringen vanliga människor gör idag samt även det som orsakat många av de bankproblem vi haft de senaste decennierna. Egentligen så gäller samma sak om personen köper t.ex. en båt eller en bil eller någon andra kapitalvaror där de lånar till köpet men de investeringarna är ofta lägre och har ofta amorteringar inbyggda i sig så där en del av problemen som finns med bostäder inte lika förekommande.

      Kraven på amortering och på hur stora bottenlånen kan vara stoppar många dåliga lån där låntagaren spekulerar i höjda bostadspriser genom att låna till 100% av bostadens kostnad och inte betala av på lånet. Det gör det svårare att låna till ren spekulation och tvingar bankerna att ge mer ansvarsfulla lån.

      Kreditförlustkontot är ett metod för att minska bankernas möjlighet att hålla staten som gisslan – genom att helt enkelt avkräva bankerna och dess ägare större ansvar för problemkrediter.

      Så detta samverkar till att dels göra det mycket svårare för bankerna att låna ut till spekulation och dels får de ta större ansvar för om det blir problem.

      Det du efterfrågar finns där – även om de kanske inte är uttryckt i den termer du använder dig av.

      En maxgräns hur mycket en enskild person kan vara skyldig är fel då det drabbar kreditgivare hårt och kommer göra att många som ger ut krediter kräver en mängd säkerheter för att ge lån. Det ger nämligen en privatperson möjlighet att helt ägna sig åt ren spekulation med vetskapen om det lyckas så blir han rik och om det misslyckas så kostar det inte så mycket. Dvs det som vi absolut inte vill ha.

      Tänkt dig två personer – ena spekulerar hårt att en dollar skall gå upp den andra att dollarn skall gå ner – en av dem tjänar pengar den andra går i KK. Säg att det är ett gift par då kan den som får vinstlotten enkelt betala den andras lagligen miniminerade förlust och totalt så gör de en stor vinst på kreditgivarnas bekostnad.