Isländskt förslag till statligt utlåningstak

Betalmedel skapas i ett land då lån sker. Det kan vara alltifrån att ett företag levererar varor på 30 dagars betalning till ett annat företag till att någon går till banken och tar ett lån. Det sker även när en fader lånar sin son 1000 kr för att köpa någonting eller när någon köper en TV på avbetalning och butiken säljer skulden vidare till ett factoringföretag. Mängden betalmedel i samhället ökar då.

Sverige riksbank styr idag hur stor penningmängden är i Sverige. Riksbanken ställer krav på banker och andra finansbolag i hur de lånar ut pengar för att styra tillgången men främst styr man efterfrågan. Genom att ändra styrräntan påverkas efterfrågan då det påverkar hur mycket företag och privatpersoner har råd att låna.

Är räntan för låg och det skapas för mycket lån blir det för mycket investeringar i olönsamma projekt. Då kan man få en situation som i Grekland där man överbelånar och satsar pengarna på projekt som inte är lönsamma och vilket kan leda till statsbankrupt i värsta fall.

Är räntan för hög så finns för lite pengar i omlopp (austerity). Det skapar stagnation vilket leder till en period av låg tillväxt och lågt jobbskapande. Man hamnar i en situation där nya företag får svårt att bildas och växa då de inte får krediter. Det hämmar innovationen och skapar ett konservativt långsamt växande samhälle som inte kan utnyttja den nya teknik som forskas fram då pengar för att utveckla företagen som driver utvecklingen framåt inte finns tillgänglig.

Hamnar man först i kris och väljer austerity (som detta kallas när man har för lite pengar i omlopp) så får man en lång och besvärlig kris (vilket är vad t.ex. grekland råkat ut för idag). Detta är vad som hände efter börschkraschen på 1920-talet. I Europa så löstes den krisen först egentligen då andra världskriget fick länderna att ställa om sina industrier till en krigsindustri. En krigsindustriekonomi är normal väldigt effektiva då medborgarna satsar väldigt lite på nöjen. Allt går ut på att vinna kriget.

I USA löste man det genom Keynesinspirerande New Deal. Staten lånade och gav de arbetslösa jobb att bygga infrastruktur för framtiden. När så andra världskriget tog slut hade man den infrastruktur som företagen behövde för att då expandera och ledda till en lång tid av bra ekonomisk tillväxt som gjorde USA till världens stormakt.

Man har länge då försökt stoppa bankernas överutlåning. Men tittar man på senaste finanskrisen så är den många som anser att en starkt bidragande orsak berodde på att man tog bort de begränsningar i bankernas regler som infördes efter börskraschen 1929 i USA (Glass Steagall-act) och man gav bankerna friare tyglar. (Piratpartiet vill inför dessa typer av regler i Sverige för att förhindra framtida krascher. )

Målen för penningpolitiken och finanspolitiken är att försöka skapa rimliga krav på bankerna. Krav så de kan klara av sina uppgifter att vara smörjmedelet som ser till att betalmedel finns där de behövs bäst. Att bankerna skapar bäst nytta genom att då låna ut till de kunder som visar på bästa möjligheten att förvalta dem. För det är svårt för en riksbank att veta vilka kunder man skall säga ja till och vilka man skall säga nej till utan den mera ingående kunskapen om kunden som banken har.

Trots det finns det de som vill införa en sådan sorts lösning där riksbanken hårt bestämmer utlåningstaket:

På Island, som i andra moderna marknadsekonomier, kontrollerar centralbanken skapandet av mynt och sedlar. Men affärsbankerna kan skapa pengar när de erbjuder lån. Centralbanken kan sedan påverka penningmängden med sina verktyg, bland annat räntan. Sigurjonssons rapport föreslår alltså att den isländska centralbanken, ägd av staten, blir ensam skapare av pengar i landet.

via Radikal isländsk plan fråntar bankerna makten över pengarna – Veckans Affärer.

Enligt kommunisterna så skall man förstatliga bankerna. Detta förslag förstatligar ”bara” utlåningen. Det kommer då finnas tre scenarier:

  1. Det kommer fungera Liten chans – riksbanken kommer ha dålig koll på hela ekonomin och kommer skapa för lite eller för mycket betalmedel.
  2. Det skapas för lite betalmedel Landet får för långsam tillväxt och företagen klagar på att de stoppas att låna och inte kan skapa jobb. Lösningen som kommer skapas pga detta är då:

    a) Det skapas ett parallellt lånesystem i någon utländsk valuta
    b) Det skapas ett parallellt lånesystem indirekt i islands valuta.

    Ett exempel på ett parallelt system idag är Bitcoins. Bitcoins har blivit betalmedlet främst för brottslingar som då vill undfly den kontroll som staterna idag har över bankväsendets betalningar.

  3. Det skapas för mycket betalmedel Det skapar inflation och lågkonjunktur och man får samma problem som tidigare kriser. (mycket troligt).

Det faktum att Island haft otaliga bankkriser och att alla kommit från överutlåning som riksbanken inte stoppat, så är risken stor att centralbanken kommer göra samma misstag igen. Problemet är att med de stoppmedel som centralbanken(islands riksbank) har idag så kan den stoppa överutlåning genom att använda sina styrmedel för att bestämma hur mycket som lånas ut i landet. Men dessa har inte utnyttjas. Man har varit för rädd att använda sin makt för att stoppa överutlåning.

Centralbanken har vid tidigare finanskriser varit inför samma situation. Man har haft möjlighet att stoppa bankernas utlåning men har inte gjort det och låtit situationen gå överstyr. Delvis så var det i senaste krisen kriminella element som påverkade men även där så måste island se till att man har de rätta finansiella övervakningen för att säkerställa att dessa element inte får bestämma över bankerna och att man har tillräcklig kontroll av bankerna verksamhet att de inte överutlånar.

Det faktum att då centralbanken skapar pengarna själv eller låter bankerna bestämma utlåningstakten förändrar inget. Har den tidigare varit nöjd med den stora ökningen av betalmedlen så kommer den förmodligen göra om samma misstag igen och låta de växa för fort.

Det finns i varje riksbanks arsenal en mängd instrument för att påverka bankernas utlåning redan idag. Ett sätt är vilka krav man har på bankerna gällande de egna kapitalet så att de har tillräckligt risk för sin utlåning. Ett annat är via styrräntorna förändra räntenivåerna i landet och stoppa att överhettning sker.

Så det gör egentligen detsamma vilka styrmedel som finns för att begränsa mängden betalmedel – det krävs att man har en riksbank som törs använda dem för att stoppa att överutlåning sker. Det krävs ochså att en del av dessa är automatiska så de fungerar som en sorts broms för att förhindra för stor utlåning. Automatiska bromsar har fördelen att de då inte kräver en aktiv handlings av någon – en handlings om då kan kritiseras. Riksbanker befolkas vanligen av banktjänstemän som inte vågar ta de krafttag som behövs för att stoppa överutlåningen. Det behövs därför automatiska bromsar på utlåningen som automatisk slår till och skapar begränsning i utlåningstakten om den går för fort.

Typexempel på bromsar för att förhindra överutlåning är då t.ex. amorteringskrav. Det gör att man ställer högre krav på att den som lånar att betalar tillbaka sitt lån. Det kräver att man får mer betalmedel in än förutan amorteringskrav.

Amorteringskrav är åtstramande och sätter även då en begränsning i hur mycket man klarar av att låna. Samt ser även till att då lånen samlade återbetalningstid i samhället inte är större än de som amorteringskraven sker. I Sverige är t.ex. återbetalningstiden längre än vad folk lever. Skall man ta lån bör nog man ha ett system där man kan betala tillbaka dem då man inte längre är anställd och får lön.

I Sverige sker t.ex. en kraftig ökning av utlåningen till privatpersoner och en stor andel är bostadslån. De investerar dem sedan i bostadsrätter eller aktier – som både idag befinner sig i bubbelvarning. Många anser dem vara övervärderade. Samtidigt som företagen klagar på att de inte får några lån.

Felallokering av resuser skulle jag vilja säga. Jag skulle vilja se följande åtgärder:

  1. Inför raka amorteringskrav (säg först 1% och höj till 2% när vi nått en stabil högkonjunktur) och dra in pengarna från de som överbelånar sina bostadsrätter och satsar pengarna på spekulation i aktier.
  2. Kräv av finansinspektionen att de ser över bankernas utlåning till företagen så de är rimliga.
  3. Kräv av bankerna att företagen kan få lån som gör att de kan expandera och skapa jobb.
  4. Kräv mindre risk för bankernas utlåning genom att då kräva högre kapitalkrav på bankerna så de har rimliga risknivåer för sin utlåning
  5. Skilj på affärsbanker och sparbanker så sparbanker inte får utsätta spararnas pengar för spekulation (motsvarande Glass Steagall-act)

Amorteringskrav och rimligare riskbedömning av utlåningen är två enkla automatiska bromsregler som skapar lägre risknivå för överutlåning utan att då någon person behöver ta beslut i frågan. Genom att från början sätta rimliga nivåer som då måste följas så kan man skapa ett mycket säkrare banksystem.

Det lösningförslag som utmålas på Island är ett förslag där tjänstemän måste ta ansvar och beslut om hur mycket mer pengar som skall skapas i samhället. Risken finns att tjänstemännen kommer inte våga säga nej och kommer att skapa en överutlåning igen. Med mina lösningsförslag med automatisk bromsas så slipper man sådana problem. Skapa ett system med rimliga villkor och låt sedan marknaden sköta utlåningen är mitt förslag.


Comments are closed.